Behåll biståndet

Den senaste tiden har det svenska biståndet varit i fokus. Det är sunt att dessa frågor ventileras men alltför ofta hamnar vi i en diskussion om en sänkning av Sveriges bistånd. Det finns tunga skäl att vara kritisk till en sådan hållning. Ytterst handlar det om viktiga utgångspunkter i diskussionen om välfärden. Det är inte första gången ett sådana förslag lagts.Under 2009 lades lika oroväckande förslag,då man föreslog att Sverige ska sänka sitt biståndsmål från en procent av BNI till 0,7 procent av BNI. Nästan alltid när man talar om välfärd talar man om vår egen välfärd och våra egna fina system. Sällan talar man i välfärdsdiskussionen om hur människor utanför Sveriges gränser ska få det bättre genom våra beslut. De som finns utanför behandlas istället som ett hot mot vår välfärd. Trots att vi lever i en alltmer globaliserad värld, så är det uppenbart att vårt kraftfullt omhuldande välfärdsbegrepp alltjämt är bundet till nationalstatens snäva ram. Rätten till liv är den mest fundamentala rättigheten. Det handlar naturligtvis om rätten att inte dödas, men inte bara. Rätten till liv och överlevnad handlar också om att leva ett värdigt liv. Att se till att alla har denna möjlighet är allas vår uppgift. Det är också vår moraliska skyldighet, vi som är ,lyckligt lottade och oförtjänt fötts in i en situation med välstånd och respekt för mänskliga rättigheter,att säkerställa att också andra får en möjlighet till detta. Vi kristdemokrater brukar kalla detta för syskonskap. Det kan hjälpa oss att förstå ett slitet,men viktigt ord- solidaritet. Syskonskapstanken är innebär att vi bör betrakta alla medmänniskor som våra syskon i någon mening. På samma sätt som vi inte kan avsäga oss vårt syskonskap med våra biologiska syskon,kan vi inte heller avsäga oss ansvaret för våra medmänniskor,oavsett geografisk eller kulturellt avstånd. Vi kan därför inte vila innan alla kan leva fria från krig,förtryck och svält. Om denna tanke lyckas få fäste i den svenska politiken skulle det naturligtvis innebära en revolution - inte minst för hur vi tänker kring välfärd. Det är viktigt med detta som utgångspunkt. Det finns också problem med biståndet. Till exempel att resurser till projekt för att bekämpa fattigdomen hamnar längst ner på prioriteringslistan. Hur ska man annars förklara att de egna löftena om kapital till FN:s fond för att stoppa aidsepidemin negligeras ?. Detta handlar alltså om egna utställda löften om bistånd,som inte ligger på en särskilt hög ambitionsnivå. FN har en rekommenderad budget för ett lands budget på 0,7 procent av BNP. Det är berättigat att tal om att det finns en ”skammens gräns”. Den svenska riksdagen har 1 procent av BNI som mål, något som endast uppnåtts två gånger i historien. År 1992 samt 2006 uppgick biståndet till 1 procent av BNI. Vi kristdemokrater ser med oro på denna utveckling.