Ny bloggadress

Jag har nu bytt bloggadress: http://www.dafred.eu

Bra kommunikationer - en framtidsfråga

Bra kommunikationer är en förutsättning för att vårt avlånga land ska ha en tillväxt som utvecklar välståndet och sysselsättningen. Samtidigt som det i vår tid ställs ökade krav på rörlighet mellan stad och landsbygd är effektiva kommunikationer och transporter även viktiga för att företag ska kunna etablera sig på mindre orter runtom i landet. Infrastrukturinvesteringar är avgörande för Sveriges framtida utveckling, inte minst för att underlätta för människors vardag men också för att minska arbetslösheten och möjliggöra en rörligare arbetsmarknad. Det är mycket glädjande att vår riksdagsgrupp nyligen sade ja till att fortsätta arbetet med nya stambanor för höghastighetståg. Kostnader för investeringen är stor, men vi och många med oss är fast övertygade om nyttan genom fler jobb, ökad tillväxt och byggandet av många tusen nya bostäder är större än kostnaden. Motståndarna till nya stambanor, för höghastighetståg lyfter fram behovet av upprutning för befintliga spår. Nuvarande spår behöver rustas upp och underhållas, men det ska inte stå i motsats till investeringar av nya stambanor. För att framtidssäkra järnvägen behövs både ock för ökad spårkapacitet. Vår riksdagsgrupp säger ja till fortsatt arbete med Sverigeförhandlingarna och inte tvärt nej som moderaterna och liberalerna gör. Sverigeförhandlingarna pågår för fullt där förslag på finansiering och genomförande till slut ska presenteras. Det är oseriöst att redan innan vi har alla underlag säga nej till en sådan framtidsfråga. Alternativa vägar för att finansiera nya stambanor bör undersökas och olika lösningar för de olika delarna av den nya stambanorna bör prövas

Kristdemokratins grundbultar

Som jag tidigare visat i mina blogginlägg så har kristdemokraterna en rad gemensamma idéer och principer som gör det berättigat att tala om en ideologi: kristdemokrati. Mattpunkten är som jag tidigare bloggat om den kristna allmänetiska värdegrunden och alldeles speciellt människans värdighet. Det finns ingen motsättning mellan person och gemenskap. Den kristna personalistiska människosynen innebär därför en helt avgörande positiv värdering av de små, naturliga gemenskap som fanns innan staten och politikerna kom till. Främst gäller det familjen, med dess grundläggande betydelse för personens utveckling och känslomässiga identifikation, men det gäller också fackföreningen,näringslivet, den lokala gemenskapen, kyrkans gemenskap, kommunen eller kulturella organisationer. Statens uppgift är därför inte att överta de små gemenskapernas uppgift,utan att stödja dem så att de kan utvecklas. På samma sätt förklarar kristdemokratin en ständig kamp mot tendenser i tiden som vill reducera människan till ett ting eller ett medel (konsumtion, materialism, våldskultur, teknokrati osv). Den kristna personalistiska människosynen innebär därför inte att människan trängs in i en roll eller funktion. Människan är både en fysisk och andlig varelse med behov av gemenskap. Samhällets och gmenskapens uppgift är att främja, inte kväva, varje individs personlighet. Eftersom människan är mångsidig till sin läggning och till sina behov måste samhället också vara det. Kristdemokraterna går därför in för en levande demokrati med största möjliga decentralisering av ansvaret och inflytandet enligt närhetsprincipen, subsidaritetsprincipen, samt för en karaktäristisk föreningspluralism, där man genom stöd och uppmuntran av fria organisationer och föreningar som säkrar dialogen mellan människor. Kristdemokrater är en av de få politiska rörelser som intar en hållning till natur och miljö utifrån en bestämd filosofi, den kristna förvaltarskapsprincipen om förvaltaransvaret, vilken ofta leder till en mycket progressiv miljpolitik. Andra kristdemokratiska huvudfrågor är kampen för mänskliga fri- och rättigheter utan ideologiska sidoblickar som präglat socialister och högerpartier. Jag väljer att stanna här för denna gång. Det finns anledning att eventuellt återkomma i ytterligare ett blogginlägg på detta tema.

Fördjupning om kristdemokratin

Jag fortsätter mina blogginlägg kring den kristdemokratiska idétraditionen. Jag stannade vid att forskningen inte säger mycket om kristdemokratin. Att så inte är fallet är uppenbart när man går igenom moderna lexikon där det i regel omtalas, även om det oftast är begränsat till några få partier. Rörelsen som helhet behandlas inte. I de flesta läroböcker för grundskolan och gymnasium letar man förgäves efter information. I radio och TV hör vi ofta om att det används olika namn på en och samma politiska rörelse, och när man därtill lägger till den bristfälliga informationen i övrigt så är det inte märkligt att de flesta knappast vet vilka kristdemokraterna är. Och detta trots att denna politiska rörelse inte bara har sin utbredning i Europa, utan också i kraft av sin ideologiska karaktär och enhet kan bli ett alternativ för de många som sedan länge söker sig bort ifrån socialismen. Det ligger ingen självklarhet i att begåvade och idealistiska unga människor vänder sig bort från socialismen bara för att med full fart kasta sig i famnen på liberalismen. En beskrivning från den franske professorn Pierre Letamedia. Han har beskrivit kristdemokraterna som ”den politiska och kulturella rörelse av kristen och demokratisk inspiration, som – oavhängigt av kyrkans institutioner, men till stor del rotfäst bland kristna människor, katoliker såväl som protestanter med ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle för ögonen med målet att främja en politik som är i överensstämmelse med det kristna budskapet”. Det är viktigt att i sammanhanget understryka att den kristdemokratiska rörelsen inte är bunden till någon kyrka, inte heller den katolska. Kristdemokraterna är en självständig politisk rörelse som orienterar sig efter kristna etiska principer för det politiska livet. Att ha som mål en politik som är i överensstämmelse med den kristna etiken och människosynen synes ju ge utrymme för mycket vida tolkningsmöjligheter, och partiernas framtoning är också ganska ofta olika. Dessa skillnader till trots, så finns det ett osynligt band. Svaret ligger i ideologin. Detta ska inte uppfattas så att kristdemokraterna har en allomfattande, dogmatiserad poltisk teori som marxismen: tvärtemot tar de avstånd från varje form av politisk absolutism. Kristdemokraterna har en rad gemensamma idéer och principer som gör det berättigat att tala om en politisk ideologi: kristdemokratin. Jag återkommer till ett försök till beskrivning av denna rörelse men jag stannar här för idag.

Kristdemokratin – en ideologi att räkna med

Jag lovade att återkomma i några blogginlägg om den kristdemokratiska idétraditionen. För det första så behöver vi ha den historiska bakgrunden klart för oss. Rörelsen fick sin egentliga start under åren direkt efter andra världskriget. Kristdemokraterna intog en ledande roll vid återuppbyggnaden av det krigshärjade Europa. Här stod de för utarbetandet av nya demokratiska författningar och lade grunden till de moderna välfärdsstater vi känner till idag. Mycket har hänt sedan dess i rörelsen. Kristdemokraterna har varit de största partierna i Europas länder och inflytande kan nämnas att att vid de första direkta valen till Europaparlamentet 1979 visade sig kristdemokraterna vara det största antalet röster (32,8 milj.), d vs fler röster än både socialdemokrater, liberala och konservativa. Ser vi på Europas utveckling där man fått säga farväl till det kalla krigets fastfrusna år och Berlinmurens sönderfall kan vi ana kristdemokratiska konturer. Ett årtal som utan tvekan utmärker sig är 1989 och kan under alla omständigheter att liknas vid revolutionsåret 1789. De första fria valen i Öst på över 40 år visade, att olika kristdemokratiska partier eller kristdemokratiskt inspirerade rörelser var de som klarade sig bäst. Såväl i det förenade Tyskland som i Polen, Ungern och dåvarande Tjeckoslovakien intog och intar de en ledande position. Förutom kristdemokraterna är en av Europas största politiska rörelser har det märkligt nog, inte många skandinaver som vet vilka de är. Det är därför av stor vikt att beskriva denna politiska rörelse. Här tror jag att såväl svenska Kristdemokraterna som våra nordiska systerpartier har ett enormt stort ansvar. Än mer anmärkningsvärt är det att nordiska samhällsforskare inte i någon nämnvärd grad kommit på att studera kristdemokraterna närmare – nu vet jag att det har finns forskare som forskat i ämnet i nyare avhandlingar men forskningsfältet står ännu relativt orört. Jag sätter punkt i denna genomgång för den här gången men kommer att återkomma i ytterligare bloggposter på detta spännande tema.

Vad innebär den kristdemokratiska människosynen?

På debattplats i tidningen Dagen förs en debatt om Kristdemokraternas positionering. Det finns emellertid ett par frågor som bör besvaras. Det ena gäller partiets hållnings punkter när det gäller personalism och subsidaritet. Personalismen innebär kortfattat att vi kristdemokrater ser varje människa som en person. Detta innebär att människan på samma gång är en gemenskapstörstande samhällsmedborgare. Samhället måste vara inrättat så att det djupaste inte förkvävs. Människan måste ha någonting att leva av, men också någonting att leva för. Detta behov kan ta sig olika uttryck, i ett sökande efter mål och mening i livet,i en personlig livsåskådning. Detta måste respekteras i det politiska arbetet. Personalismen lägger därför stor vikt vid dialog,pluralism och varje persons deltagande i samhällslivet. En av grundbulatarna i kristdemokratisk ideologi är att människan har ett starkt behov av gemenskap. I gmenskapen kompletterar vi varandra och vår ofullkomlighet kompenseras. Friheten och rätten till familjebildning och ingående i föreningar är centralt för oss kristdemokrater, men också att ha en reell ekonomisk möjlighet till detta. Därför betonar vi också att st och andra beslutande organ ska stödja den lilla gemenskapen, eftersom det är där vi menar att människan förverkligar sig själv. Subsidaritetsprincipen innebär på att beslut ska fattas på på lägsta effektiva nivå. Detta är en viktig kristdemokratisk grundprincip,bygger på att institutioner och gmenskaper finns till för deras medlemmar. Familjen finns till för sina familjemedlemmar, staten för medborgarna och EU för dess medlemsstater och dess medborgare och inte tvärtom. Att beteckna dessa som ”skrivbordsprodukter” är därför väldigt olycklig formulering. Det finns flera skäl att fördjupa sig i denna ideologi. Det finns flera skäl att fördjupa sig kring denna och jag kommer av utrymmesskäl inte få plats att nämna alla aspekter. Jag kommer därför fortsätta denna fördjupning i ett par blogginlägg.

Israel har rätt att existera

Läste precis i en intervju med SSU när dom hade tilldelats ett stipendium för att åka till Israel/Palestina. Naturligtvis är det lovvärt att man gör studieresor på plats, och jag vill egentligen bara tala om den argumentation som förs om Israel. Det gäller att vara ödmjuk i dessa frågor och jag gör inte anspråk att sitta inne på lösningen men när den argumentation som förs är missvisande finns det anledning att säga ifrån. I intervjun med Jnytt säger en utav SSU:arna - Jag har blivit stärkt i min övertygelse om att ett svenskt erkännande av Palestina var helt rätt väg att gå. Erkännandet betyder oerhört mycket för alla de som på den demokratiska vägen kämpar för fred och för ett fritt Palestina, det har vi fått bekräftat många gånger under resan.. Uttalanden är ett tydligt exempel på hur argumentationen förs. För det första, jag tror alla är överens om att Israel har rätt att existera. Därför ska de också ha rätt att få försvara sig mot självmordsbombare. Den "barriär", som till 95 procent bestående av stängsel och till 5 procent av mur, som byggts mot palestinskt territorium måste därför ses som legitim. Vi har även sett att denna barriär varit effektiv när det gäller att minska antalet självmordsbombare. Varje år skjuts tusentals kassam-raketer över gränsen mot Israel från Gaza. Det är föga förvånande ett sådant handlande så småningom leder till någon form av reaktion, exempelvis kriget i Gaza då den israeliska försvarsmakten försökte finna de terrorister som attackerat civila mål.Samtidigt är det naturligtvis mänskligt att känna sorg över alla de människor som dog på grund av kriget, och vrede över att oskyldiga dör. Det är i sin ordning att kräva utredningar av vad som hände under kriget. Det är också fullt naturligt att stilla undra varför det är så att Israel bygger sina militärbaser långt ifrån civil bebyggelse, när Hamas väljer det motsatta, att förlägga sina baser och högkvarter till skolor och sjukhus. Mot bakgrund härav är det illavarslande att regeringen så tydligt tar ställning i frågan. Det finns mer aspekter att ta upp i frågan men jag väljer att stanna här.