Varför bistånd?

I debatten om bistånd är det viktigt att förstå varför bistånd behövs – vi har varit inne på det i föregående blogginlägg men det är viktigt att ändå försöka nå detta i ytterligare ett inlägg. Det är lätt att säga att man ska hjälpa andra. I vår kultur känner de flesta intuitivt att det är rätt. Men varför då? Och gäller inte denna intuition i första hand människor som vi känner och personligen kan förhålla sig till? En kristdemokratiska människosyn har många lager. Redan i grundpåståendet att alla människor har ett unikt och okränkbart människovärde finner man motiven till att hjälpa sin nästa. Men påståendet skulle politiskt i princip kunna motivera vad som helst. Eller ingenting. Att inte kränka någon skulle ju kunna innebära att man lämnar andra i fred, oavsett vilken situation de befinner sig i. Kristdemokrater brukar dock definiera mänskliga rättigheter, inte bara i negativs rättigheter – som att människor ska vara fria från förtryck – utan också i positivs. Om du har rätt till liv, måste du också ha rätten och möjligheten att äta. Annars dör du. Om du har rätt till fri åsiktsbildning, har du också rätten och möjligheten att lära dig läsa och skrivs. Annars kan du inte leva ut din rättighet. Exempelvis. I den personalistiska människosynen ligger en oerhört stor respekt för varje enskild människa. Varje person är unik och äger i sig själv ett okränkbart människovärde. Varje människa är också till sin natur rationell och fri. Det faktum att vi alla är av mänsklig natur ger oss alla samma människovärde. Varje person har både kroppsliga, själsliga och andliga behov, och den ena delen går inte att separera från den andra. Ser man på människan med sådan ögon, går det inte att blunda för att det är något substantiellt som går förlorat varje gång som ett liv förspills i onödan eller hindras i sin utveckling. Det är inte bara en kropp som dör eller personliga egenskaper som förblir outvecklade. Världen – gemenskapen där vi befinner oss – förlorar något av värde när en människa berövas möjligheten att nå sin fulla potential – eller i värsta fall sitt liv. I att vara unik ligger att ingen människa kan ersättas – och inge människas liv upprepas. Personalismen strävar därför efter att möjliggöra för varje persons att förverkliga sig själv och sin potential. I den personalistiska människosynen ligger nyckeln till ansvaret för våra medmänniskor. När vi förverkligar oss själva - gör vi det i gemenskap med andra. Utvecklingen av vår person förutsätter relationer och interaktion med andra. Det är i mötet med andra som vi växer, eftersom vi i gemenskap med andra kan kompensera för det faktum att vi inte själva är perfekta. Mellan människor uppstår etiska band där vi har ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. En grundläggande solidaritet. Varje människa har rätt att leva under villkor som möjliggör för henne att existera i enlighet med sin mänskliga natur. Någon annan utgångspunkt är orimlig - om man ser alla människor som lika i värde. Detta är människans naturliga rättigheter den så kallade naturrätten. Detta är grunden för den solidaritetstanke som utgör en del av kristdemokratins idéarv, den etik som bör vägleda mellanmänskliga relationer. Basen för naturrätten är rätten till liv. Det är denna rätt som all etik relaterar till. Om vi inte existerade skulle etiken så att säga vara meningslös. För att kunna bli mer av den är och ta vara på sitt liv,följer ett antal rättigheter. Att få äta sig mätt, ha tak överhuvudet, få utbilda sig, tillgodogöra sig sin utbildning och i allra möjligaste mån försörja sig själv. Å andra sidan i förhållande till andra - att erkänna andra människors naturliga rättigheter och göra vad man kan för att de ska tillgodogöras av alla. Som person är varje människa också ett subjekt och får aldrig reduceras till ett objekt. varje människa är sitt eget ändamål. I det ligger också en förväntan om att man som person ska ta ansvar och förvalta de egenskaper som man besitter. Att bli mer av den man är. Eftersom människan är både förnuftig och fri är hon också (i normalfallet) ansvarig för de val hon gör. Var och en har har ett personligt ansvar för hur världen ser ut, inte minst i det som man själv har möjlighet att genom sina val och handlingar direkt påverka. De positiva rättigheter som finns upphäver inte de negativa.Inte heller står de över dem.Även om det finns en skyldighet för samhällsgemenskapen att se till att du inte fryser ihjäl, kan denna aldrig (eller inte särksilt ofta) tvinga dig att att bära specifika kläder, eller kläder i en specifik kollektivt betsämd mängd. Din frihet består alltså i första hand i möjligheten att åtnjuta allmängiltiga värden - att leva eller inte leva utifrån de möjligheter som dina mänskliga rättigheter ger dig. Hur du använder denna frihet kan omgivningen defintivt, och politiken möjligen, ha en åsikt om. Poltiken ska dock akta sig för att styra den enskildes livsval och ska definitivt vara försiktig i att hindra dessa val. För politiken blir då frågan om människor i praktiken har möjlighet att göra sina egna livsval? I vissa fall är det uppenbart att livsvalen upphört att existera. Det gäller definitivt i akuta situationer: När bomber plötsligt faller över ditt hus. När skörden slår fel och du svälter. När en odemokratisk regim fängslar dig och plågar din familj, baser at på vad du sagt eller vilken religion du tillhör. Det gäller också i situationer som är mer långvariga. När du kommer från en fattig familj, uteslutande bestående av analfabeter, utan reella möjligheter att ge dig för ett modernt samhälle adekvat utbildning. När du drabbas av sjukdom men inte har tillgång till den vård som skulle kunna rädda ditt liv. När du lever under dikataturens förtryck och är hänvisad till snäva ramar staten definierat åt dig. För en kristdemokrat kan ett gott samhälle bara byggas i gemenskap; samhällsgemenskap. Det innebär hänsynstagande och ansvar. I det som tillsammans åstadkoms finner människor frihet att forma sina liv efter ega idéer och värderingar. Denna samhällsgemenskap kan dock aldrig fullbordas så länge någon befinner sig i armod. I byggandet av det goda samhället har den som har störst behov också rätt att göra störst anspråk på sin omgivning. Omvänt har den som har störst behov också rätt att göra störst anspråk på sin omgivning. Detta är endast ett axplock i diskussionen - jag kommer att fortsätta bevaka frågan.