Välkommet hårdare tag mot lastbilar

Likt KDU välkomnar jag EU-kommissionens förslag på tuffare gränsvärden för utsläpp av luftföroreningar från tunga motorfordon. Det faktum att förslaget endast gäller nyproduktion,att det möter efterfrågan på marknaden och att det har god framförhållning, gör det till ett bra och balanserat förslag.

Vi bör verka för en offensiv miljöpolitik som möter de krav som konsumenternas ökande efterfrågan ställer på miljövänligare varor och tjänster.Till följd av detta krävs en fortsatt utveckling och ökad användning av miljövänligare transportmedel. Övergången till användandet av transporter via sjöfart och järnväg bör även fortsättningsvis uppmuntras på de sträckor där det är en konkurrenskraftigt alternativ.

Idag står dock lastbilar för 44 procent av transporterna inom EU och lastbilen kommer även framöver att vara det enda alternativet för många företag.Strängare gränsvärden för miljöpåverkan på nyproducerade lastbilar är därför ett bra förslag som skapar ytterligare incitament för den redan existerande utvecklingen inom motorindustrin.

Föregångaren till dett förslag,Euro5,träder i kraft 1 oktober i år men det är av stor vikt att man redan nu sätter upp nya mål att sträva mot. Detta för att uppmuntra den utveckling som vi nu ser på marknaden av miljövänligare transportmedel samt att ge tillverkare tillräckligt med tid för att anpassa sin produktion efter de nya föreskrifterna.

Låt oss hoppas att det får ett positivt bemötande då det under året presentera för Europapralmentet och rådet.

Varför denna misstro mot föräldrar?

Nu ger han slutligen upp,Per Kågesson.I en debattartikel deklarerar han att han lu lämnar sitt parti.Skälet är socialdemokraternas syn på familjepolitiken.Spiken i kistan var den artikel som Thomas Östros skrev för en tid sedan om att de ville avskaffa vår dnadsbidraget.
Kågesons artikeln är läsvärd, läs den gärna i länken ovan.

Och socialdemokraterna fortsätter att bekämpa valfrihet för småbarnsföräldrar.Nedsättande uttalanden om småbarnsföräldrar viner i luften.

I en debatt i Aktuellt förra veckan sa till exempel socialdemokraten Veronica Palm att med vårdnadsbidraget får alla barn sämre barnomsorg. Ett bisarrt påstående. Inte bara för att regeringen förstärker förskolan utan också för att det klankar ner på föräldrarnas förmåga att ta hand om sina egna barn. Lärarförbundets Eva-Lis Preisz är inne på samma linje. Hon gillar inte heller vårdnadsbidraget eftersom barnen då inte tas omhand av utbildad personal. De hamnar dessutom utanför statlig kontroll!

Varför denna misstro mot föräldrars förmåga att ta hand om sina egna barn? Varför skulle politiker eller myndigheter veta bättre än barnens föräldrar vad just deras barn behöver?
Vi kristdemokrater är övertygade om att föräldrar själva kan avgöra vilken typ av barnomsorg som passar deras barn bäst. Kanske förskola, dagmamma, föräldrakooperativ eller att stanna hemma lite längre än vad nuvarande föräldraförsäkring medger. Därför är vårdnadsbidraget en viktig reform.
Nu flyttar vi makten från politikernas sammanträdesrum till småbarnsföräldrarnas köksbord.

Dynastisk scen på Kuba

Fidel Castro meddelade för en tid sedan att han avgår.Dock till hans lillebror Raol Castro.Detta kommer att göra att Kuba kommer att komma så långt ifrån demokrati man kan tänka sig.Detta medans Kuba fortsätter att idealiseras i väst och i Sverige. Detta kommenterar lokaltidningen Jönköpings Posten i en ledare på följande sätt:

Fallet Kuba har länge tjänat som den svenska vänsterns sista utpost för diktatursvärmeri.Den kubanska revolutionen inspirerade sjuttiotalsvänstern till den grad att det för många blev inte bara politiskt utan även socialt traumatiskt att ta avstånd från diktaturen.Därför gjorde många helt enkelt inte det.För en del handlade den borgerliga kritiken om illvilja; det fanns ju demokrati.En speciell kubansk sådan.För andra gick det att rationalisera bilden så pass att alla alla problem på Kuba skulle bero på amerikansk aggression, och vore det inte för den så kallade revolutionens sanna vision snabbt komma till uttryck.

.....Ändå är det påfallande hur länge Kubakramarna lyckats hålla sina positioner i den svenska offentligheten.Man har hela tiden lyckats vidmakthålla något slags romantiskt skimmer över just Kuba,som fått det att framstå som något helt skilt från andra kommunistiska stater.Av någon anledning har just Kubas brott mot de mänskliga rättigheterna aldrig uppammat samma politiska energi som när det gällt andra länder.Kuba kan man alltid semestra på och Castro är det alltid okej att säga något beundrande om.Någonstans är ju jusat Kuba en progressiv diktatur och alltså inte en riktig sådan,har man tänkt.

Detta till trots att Kuba gått så långt i tyranni att makten kommit att bli dynastisk.Den ärvs bevisligen inom familjen.Det är noga taget så långt ifrån en demokratisk utveckling man kan komma.Ändå lyfts nu förhoppningar överallt om att ett frihetligt genombrott är på väg.

Om det är så är det förstås bnra. Men risken är också uppenbar att allt fortsätter som förut på Kuba och att alla revolutionsromantiker kan fortsätta tjusas i smyg av det kommunistiska experimentet på andra sidan atlanten.

Biståndet ska främja - inte motverka - demokratisk utveckling

Biståndsminister Gunilla Carlsson (m) (bilden ovan) flaggade för en tid sedan för förbättrade kriterier angående vilka länder som ska få bistånd i form av budgetstöd.Fria massmedier är ett kriterium.

Ska nämna ett par viktiga aspekter när vi diskuterar bistånd. För det första - biståndet ska främja - inte motverka demokratisk utveckling.Till biståndets viktigaste mål hör att bidra till långsiktig lokal utveckling för att bekämpa fattigdomen,att bidra till framväxten av stabila demokratier och att värna om de mänskliga rättigheterna och miljön.Bistånd innebär skyldigheter för både givare och mottagare att leva upp till internationella konventioner om mänskliga rättigheter, miljöskydd, korruptionsbekämpning etc.

För att biståndet ska vara effektivt bör det i högre grad styras av lokala behov och stärka utvecklingsländers ägarskap av politiken.Givar och mottagarländer antog 2005 den så kallade Parisdeklarationen för ett effektivt bistånd som innebär skyldigheter för båda partner. Syftet är att stärka mottagarländernas ägarskap av politiken.

Givarländerna ska ge stöd till mottagarländer egna strategier för fattigdomsbekämpning framtagna efter brett deltagande av olika aktörer inklusive parlamenten och det civila samhället.Samtidigt ställer Världsbanken, Internationella Valutafonden (IMF) och andra givare detaljerade villkor - så kallad konditionalitet för hur den ekonomiska politiken i utvecklingsländerna ska utformas i samband medskuldavskrivningar,nya lån och bistånd. Dessa villkor åsidosätter det demokratiska beslutsfattandet i mottagarländerna,
och försvagar på så sätt parlamentens roll och målsättningen att fattigdomsstrategier ska tas fram i brett demokratiskt deltagande.