Debatten om den svenska rovdjurspolitiken fortsätter. I Kristdemokraten så föreslår debattörer ett avlägsnande av vargen utanför nationalparkerna. Ett sätt att argumentera som jag som miljövän och kristdemokrat inte kan acceptera. Våra svenska rovdjur utmålas som något farligt och hotfullt, vilket inte är fallet. Naturligtvis ska vi värna och utveckla våra nationalparker men att begränsa våra rovdjur till dessa områden vore mycket olyckligt. För den biologiska mångfaldens skull finns ett betydande värde i att våra rovdjur är i sin naturliga miljö.
Miljöåklagare Christer Jarlås, med Jämtland och Västernorrland som bevakningsområde, har en lång erfarenhet av utredningar och brottsmål som berör illegal jakt. Han är mycket frågande och kritisk till vad det nya tillägget som lades till under mars 2007 till paragraf 28 i jaktordningen kommer att leda till.
Likt det jag och andra befarar han att man nu hamnar bortom det kontrollerbara samtidigt som att han själv måste lägga ner fler utredningar samt ett brottsmål rörande illegal jakt. Han pekar på att den tidigare varianten av paragraf 28 var ganska noggrant skriven där man fick skjuta ett angripande rovdjur vid en andra attack. Nu blir allt godtyckligt. Hur ska man kontrollera att rovdjuret verkligen var på gång att angripa ett tamdjur eller en hund? Man kan påstå vad som helst utan att det går att bevisa någonting. Det är endast de som deltar vid skotttillfället som egentligen vet vad som hänt. Att Naturvårdsverket nu ska kontrollera effekterna av ändringen i jaktförordningen är bra men problematiken kvarstår.
Även överåklagare Sven-Erik Alhem i Malmö gick ut med ett pressmeddelande där han varnade för att det nya tillägget till paragraf 28 kommer att försvåra vid brottsutredningar angående jaktbrott. Risken är uppenbar att brottsutredningar försvåras genom det beslut som tagits. Vad vi också kan konstatera är att mötet med rovdjur är väldigt individuellt och hur man tolkar situationen vid ett rovdjursmöte. Har man följt rovdjursdebatten så vet man hur olika människor reagerar.
För vissa människor kan bara det att ett rovdjur kommer nära tolkas som ett angrepp. Detta försvårar också situationen. Svårigheterna ligger i att förhindra missbruk. Jaktbrott ska inte kunna kamoufleras som legal skyddsjakt. Paragrafen ska inte heller kunna misstolkas så att den att den används på felaktiga grunder. I beaktande av dagens synnerligen sårbara vargstam finns det inget utrymme för att något enda djur skjuts i onödan. Debattören skriver att det är fel att vargen är utrotningshotad, men kalla fakta är att i hela landet finns idag, endast omkring hundra vargar.
Debattören talar också om hur tamboskap drabbas av vargen. Det talas ofta om hur stora problem vargens återkomst orsakar såväl tamdjursdrift som jakt. Emedan dessa problem absolut inte ska negligeras, så ser jag att det inte är något särskilt stort problem. Man har under 2003 inte haft ett enda fall där varg har dödat tamboskap. I norra delen av Örebro län, där vargen är relativt nyinflyttad har man haft flera incidenter med vargrivna får. Siffror som publicerats av forskaren Jens Karlsson på Grimsö visar klart att vargen är långt ifrån den största dödsorsaken för jakthundar i samband med jakt. Vargens andel av dödligheten för jakthund under jakt uppgår endast till 20 procent. Om man även räknar med de dödsfall som inte är direkt relaterade till jakten så minskar vargens andel ytterligare till tio procent.
Jag vill att vi kristdemokrater alltid ska vara en röst för en hållbar utveckling och att vi fortsätter att arbeta för att förvaltarskapet skall sättas i främsta rummet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar