Du har miljoner syskon

Välfärd. Det är få ord som är lika viktiga. Och samtidigt få ord som är mer nationalistiska, och exkluderande eller fungerar mer konserverande. För det handlar nästan alltid om vår egen välfärd och våra egna fina system. Sällan talar man i välfärdsdiskussionen om hur människor utanför Sveriges gränser ska få det bättre genom våra beslut. De som finns utanför behandlas snarare som ett hot mot vår välfärd. Trots att vi lever i en alltmer globaliserad värld, så är det uppenbart att vårt kraftfullt omhuldande välfärdsbegrepp alltjämt är bundet till nationalstatens snäva ram. Begreppet förstärker ofta det ”vi och dom”-tänkande som vi odlat – och som behöver brytas för att släppa fram rättvisan. Rätten till liv är den fundamentala rättigheten. Det handlar naturligtvis om rätten att inte dödas, men inte bara. Rätten till liv och överlevnad handlar också om möjligheten att leva ett värdigt liv. Att se till att alla har denna möjlighet är allas vår uppgift. Och det är det inte vår moraliska skyldighet, vi som är lyckligt lottade och oförtjänt fötts in i en situation med välstånd och respekt för mänskliga rättigheter, att säkerställa att också andra får möjlighet till detta? Ökar inte den moraliska ansvaret för att bistå med hjälp för att upprätthålla mänskliga rättigheter med våra större resurser? Svaret är ja på båda frågorna. Begreppet syskonskap kan hjälpa oss att förstå ett slitet men viktigt, ord - solidaritet. Syskonskapsprincipen innebär att vi bör betrakta alla medmänniskor som våra syskon i någon mening. På samma sätt som vi inte kan avsäga oss vårt syskonskap med våra biologiska syskon, kan vi inte avsäga oss ansvaret för våra medmänniskor,oavsett geografiskt eller kulturellt avstånd. Vi kan därför inte vila innan alla kan leva fria från krig, förtryck och svält. Om denna tanke skulle lyckas få fäste i den svenska politiken skulle det naturligtvis innebära en revolution - inte minst för hur vi tänker kring välfärd. Men idag är det uppenbart att det går en moralisk spärrlinje vid nationsgränsen. Inom nationen betraktas det som självklart att försöka garantera ett visst mått av välfärd till alla medborgare. Utanför Sverige går det bra att genom biståndsneddragningar medverka till nedskärningar i sjukvård och skolor som kanske ännu inte ens existerar. Visst,det är självklart att närhet spelar roll,att politikerna i en kommun har ett särskilt ansvar för att invånarna i den kommunen och politikerna i Sverige har ett särskilt ansvar för dem som bor här. Men det befriar inte från ansvar för andra, och det faktum att miljarder lever i fattigdom visar att det inte finns något försvar för våra prioriteringar. Vid EU-gränsen blir det ännu sämre än vid nationsgränsen. Då är det okej att hävda frihandel men ändå behålla orättfärdiga tullar på produkter som med framgång produceras i Syd. Därmed hindras fattiga länder från att sälja på våra marknader och berövar dem inkomster- Det är okej med jordbrukssubventioner som bidrar till att jordbrukaren i Syd blir utkonkurrerad på sin hemmamarknad av svenska, franska och italienska bönder. Inte för att de europeiska jordbruksprodukterna är lönsamma att exportera, utan för att de får så mycket exportstöd att de kan säljas till dumpade priser i fattiga länder och slå sönder jordbruket där. Istället för att ta ansvar administrerar alltså vi medvetet ett system som har motsatt effekt. Det finns en illavarslande utveckling där bistånd sätts på undantag. Vårt snäva synsätt leder också till andra konkreta resultat. Till exempel att resurser till projekt för att bekämpa fattigdomen hamnar längst ner på prioriteringslistan. Hur ska man annars förklara att de egna löftena om kapital till FN:s fond för att stoppa aidsepidemin kan negligeras av rika länder i väst ? Eller hur det tycks omöjligt att infria de utställda löftena om bistånd till Afghanistan? Och det gäller alltså egna utställda löften, som inte ligger på en särskilt hög ambitionsnivå till att börja med. För det är inte direkt så att det flödar biståndsmedel i världen - nivåerna är fortsatt skamligt låga trots löften att om att höja dem. Extremt få länder klarar sig över "skammens gräns" på 0,7 procent bistånd av bruttonationalinkomsten. Det satsas 1 000 miljarder (enligt siffror från 2004, Daniels anmn) på militär rustning, 300 miljarder dollar på jordbrukssubventioner ocvh bara 60 miljarder dollar på bistånd. Någon som är förvånad över att världen ser ut som den gör? Som ytterligare en jämförelse kan sägas att EU:s regionalstöd till Spanien under lång tid varit lika stor som hälften av världens totala bistånd! Tänk om vi kunde få en "blank check" till demokratiuppbyggnad ich fattigdomsbekämpning och inte bara till bomber. Detta innebär dock inte att vi samtidigt måste sträva efter att göra biståndet så effektivt som möjligt eller hävda nolltolerans mot korruption. Risk för korruption i biståndssammanhang är tyvärr ofta hgög eftersom det ofta handlar om att få pengar, inte sällan utan lätt mätbar motprestation. Även om Sverige har ett högre bistånd än de flesta (dock otillräckligt, bara strax över "skammens gräns") så ligger vi ofta farligt nära att prioritera bort den globala utvecklingen. Ett exempel: om sjukvården inte fungerar effektivt så höjs rös röster för att effektivisera.Men om inte biståndet alltid fungerar effektivt så höjs röster att det ska bort. Den nationalistiska synen på ansvar för varandra är självklart en orsak till dessa felprioriteringar och svårighet att gå från ord till handling.Men säkert spelar det också roll att det inte finns särskilt många som utkräver ansvar mot dessa svek. Global utveckling är normalt ingen av de störst valfrågorna, och de som påverkas av dessa beslut för det första inte väljare i de länder som sviker, och för det andra har fullt upp med att försöka överleva. Därför måste vi tillverka mekanismer som kontrollerar och hindrar oss själva från löftessvek gentemot de fattiga, liksom från att driva en politik som är kontraproduktiv när det handlar om global utveckling. Vi m¨åste surra oss vid masten när lockropen hörs som sjunger om omprioriteringar från pengar för global utveckling till ökad medelklasskonsumtion under ett valår. Det finns positiva embryon till sådant tänkande idag - inte minst i propositionen om global utveckling som antogs 2003 och som innebär att den globala utvecklingspolitiken ska finnas med som en integrerad del när all politik planeras och genomförs. Men tyvärr saknas ordentliga tänder till detta. Det finns anledning att försätta bevaka denna utveckling.

Bistånd med kristdemokratiska ögon

Jag lovade återkomma till biståndspolitiken ur kristdemokratisk kontext i ett par blogginlägg. Till min hjälp har jag haft skriften ”Rätt att nå sin fulla potential Bistånd med kristdemokratiska ögon av Henrik G Ehrenberg, Kristdemokratiskt Internationellt Center, KIC samt boken ”Själens tillväxt och andra berättelser om samhället” (Samhällsgemenskaps Förlag,2004) av Jakob Forssmed. Svensk kristdemokrati har alltid haft ett klappande hjärta för bistånd. Partiets första partiledare Birger Ekstedt var en av de första som politiskt argumenterade för behovet att hjälpa ekonomiskt utsatta människor i andra länder och att staten skulle vara med och finansiera. (För Ekstedt var det också självklart att pengarna skulle kanaliseras via de svenska frivilligorganisationer som redan fanns på plats i den fattig delen av världen.) Många av de som var med och bildade partiet kom från Folkrörelsesverige som under årtionden varit engagerat för fattiga jorden runt,vare sig de var kristna samfund, nykterhets-, freds-eller arbetarrörelse som hade arrangerat. Det var självklart att ett nybildat kristdemokratiskt parti att ta med sig det engagemanget in i partipolitiken. När Kristdemokraterna 1991 gjorde entré i regering och riksdag, valde partiledare Alf Svensson att bli biståndsminister, och för första gången nådde Sverige under längre tid upp till det symboliskt viktiga enprocentsmålet. Under hela Alliansregeringens tid har denna symboliska gräns åter upprätthållits i varje budget,utan undantag. Att det kristdemokratiska engagemanget för bistånd som sådant spelat en avgörande roll för att åstadkomma detta torde vara oomtvistat. Med det i åtanke så är det naturligt att diskutera biståndet om hur man som kristdemokrat ur ett idéperspektiv bör betrakta biståndet. Det har funnits ett genuint engagemang för sin internationella nästa, men att bortom människokärleken inte alltid funnits en levande debatt om biståndets natur och biståndets resultat. Det är inte alltid det ges tillfälle att på djupet diskutera vad en kristdemokratisk idétradition kan säga oss om både motiven för biståndet och hur biståndet kan utformas. Det är därför angeläget att på allvar diskutera dessa frågor. Det finns alla skäl i världen att ha en diskussion som tar detta vidare och tillåter oss öppna dörrar till en förnyelse av biståndspolitiken. En politik som ställer krav på resultat, men som också stöttar och bygger en djupare förståelse för bistånd och dess roll i ett mångfacetterat globalt samhälle. Det är avgörande att den globala utvecklingen i världen också handlar om vår egen. Som samhälle måste vi-idag mer än tidigare- på en djupare nivå inse att Sverige vare sig är isolerat eller kan undgå de konsekvenser som följer av omvärldens utveckling. Förhoppningsvis lyckas jag göra en genomlysning av biståndet med hjälp av den kristdemokratiska värdegrund till både diskussion och debatt om biståndets utformning – jag efterlyser först och främst en diskussion. Jag kommer utifrån kristdemokratisk filosofi argumentera för behovet av och det rättfärdiga i biståndet som sådant. Ser med glädje fram emot att lyfta en diskussion om dessa frågor.

Bistånd ska inte betala flyktinghjälp

Mitt i en tid av politisk oro och flyktingströmmar visar Sverige att vi vill vara ett öppet och välkomnande. Att vi tror på mänskliga rättigheter. Många enskilda och civilsamhället visar detta i handling. De problem vi står inför är komplexa men vi lär oss att världen hänger ihop. Flyktingar som kommer hit flyr med en orsak. Många biståndsorganisationer arbetar i många länder för att förebygga fattigdom och skapa förutsättningar för att människor länder för att människor inte ska behöva fly. De kriser som driver människor på flykt beror på de problem biståndsorganisationer vill bekämpa. Detta arbete är oerhört viktigt och vi bör stötta dessa.Klimatförändringar, demokrati, sociala orättvisor och kvinnors utsatthet är några av dessa problem. Engagemanget på en flyktingförläggning hänger samman med långsiktigt arbete för utveckling i världens fattiga länder. Det är illavarslande att Sveriges finansminister i det läget aviserat en halvering av biståndet för att finansiera kostnaderna för svenskt flyktingmottagande. Som kristdemokrat ser jag detta som ett problem och biståndsorganisationer arbetar för samma sak, Sverige ska ha en generös flyktingpolitik och att rätten till asyl är en mänsklig rättighet men de fattigaste människorna ska inte betala svenskt flyktingmottagande !. Det finns all anledning att återkomma till denna fråga. Jag kommer med anledning av detta fokusera på bistånd i ett par blogginlägg - situationen är komplex och jag sitter inte inne med alla svar men jag ska ändå lyfta biståndet ur en kristdemokratisk kontext. Att dra ner på arbetet runt om i världen som främjar mänskliga rättigheter och demokrati och förebygger konflikter kommer leda till att ännu fler människor tvingas fly. Halverat bistånd förändrar inte bara den svenska självbilden utan också omvärldens syn på Sverige som trovärdig aktör. Vi är redan världsledande i att göra avräkningar för flyktingkostnader med dagens 19 procent. Norge och Danmark har med hänvisning till Sveriges avräkningar redan aviserat att de kommer att följa vårt exempel. Tyskland, som 2013 tog emot dubbelt så många flyktingar som Sverige, tar mindre än en procent av biståndet. Beslut kommer att tas snart och jag uppmanar de som kan att signera upprop, uppmärksamma detta i olika sammanhang - på så sätt kan civilsamhället dra sitt strå i stacken.

Bränslecellsteknik - framtidens drivmedel

Det pågår en utveckling av teknik när det gäller miljöbilar. Det är en viktig utveckling med tanke på hur utsläppsskadorna från fossila bränslen såsom bensin och diesel som har skapat enorma utmaningar vad gäller dagens klimathot. Här har det skett en viktig utveckling av fordonsflottan. Bränsledrivna fordon och vätgas som lagrar energi lagrar energi från solceller och vindkraftverk är två exempel på hur den nya energiteknik kan användas.Utvecklingen kan leda till en ny industri med stora tillväxtmöjligheter etableras i Sverige. I en artikel i SvD 7/11 redovisas denna utveckling. Vätgas kan vara lösningen alla letar efter.När Toyota presenterade sin bränslecellsbil Mirai förra året framhöll ordföranden Takeshi Uchiyamada att vätgas blir bränslet för det kommande århundradet". Här är en spännande utveckling att följa.Trots att bilföretaget ligger i framkant med batterimodeller konstaterar Toyota att framtiden inte ligger i batteridrift utan i vätgasdrivna bränsleceller. Det Göteborgsbaserade företaget PowerCell Sweden AB utvecklar, tillverkar och säljer bränsleceller, bränsleformer och system för exempelvis bil-, transport och stationära applikationer på den globala marknaden. Över 500 m kr har investeras sedan projektet startade som en avknoppning från Volvokoncernen för 20 år sedan. För att Toyotas och andra biltillverkares vision ska bli verklighet krävs en vätgasinfrastruktur, vilket redan idag byggs i stor skala i bland annat USA, Japan och Tyskland. EU och Vätgas Sverige vill få igång en tidig användning av vätgasfordon och utbyggnad. På sikt vill EU se tankstationer var 30:e mil. Oslo och Köpenhamn har redan ett par stycken. I Sverige finns en tankstation i Malmö, en vid Arlanda och den 26 oktober invigde den svenska infrastrukturministern en tankstation vid PowerCells lokaler i Göteborg. Den el som solfångare/vindkraftverk alstrar och tillgodoser det kontinuerliga elbehovet och överskottet av vätgas via elektrolys som lagras på tank. Vätgasen kan senare användas i en ny bränslecell för att alstra ny el när det behövs. Intresset för egenproducerad el och självförsörjande hus ökar i stort i många länder, inte minst mot bakgrund av att nätverksleverantörer ofta tar ut höga avgifter. Från och med den 31 december 2020 ska alla byggnader i EU vara "nära nollenergi-byggnader", vilket betyder att de ska producera nästan lika mycket energi som de förbrukar. Här tror jag det kommer att ske en spännande utveckling och man kan vidareutveckla denna. Under hösten installerar PowerCell ett bränslecellssystem till ett lågenergihus i Göteborg.Husets solceller kommer producera el under dygnets alla timmar, vilken sedan används för att tillverka vätgas från vatten. El från bränslecellen, som går på den lagrade vätgasen, används sedan kvälls och nattetid samt under vintersäsongen. Utöver elen producerar bränslecellen även värme som leds in i husets varmvattentankar och används till uppvärmning och varmvatten. Vätgasen i tankarna kommer även att kunna användas som tankstation till hushållets planerade vätgasbil. En smart teknikutveckling tycker jag. Marknaderna för bränsleceller bedöms få en kraftig tillväxt i såväl utvecklings som industriländer. Navigant Research förväntar sig att den stationära bränslecellssystem PowerPac mot telekomindustrin i Afrika, som primär energikälla vid drift av telekommaster hos teleoperatören Vodacom i Sydafrika där den ska förse en basstation med miljövänlig ström. Där vätgas inte finns tillgängligt- i exempelvis Afrika- har PowerCell tagit fram en patenterad Reformer som omvandlar diesel till vätgas som sedan leds direkt in i bränslecellen. På så sätt reduceras koldioxidutsläppen kraftigt och de giftiga partiklarna och kväveoxiderna elimineras helt, jämfört med en traditionell dieselmotor. Jag tror att vi behöver en politik som uppmuntrar användning av dessa tekniker - alltifrån incitament till att bygga noll-energihus till att skattebefria fordon av det här slaget.

Växthuseffekten - en hållbar teori?

I Expressen fanns för en tid sedan en artikel med rubriken "Expressen, gå inte på klimatbluffen", skriven av Peter Stilbs och Åke Ortmark. Det finns all anledning att debattera miljöfrågorna - där vi kristdemokrater har en unik syn med förvaltarskapet som ledstjärna. Det är viktigt att vi lyssnar till expertisen, som vi ska ha respekt för.Jag tror inte vi är för mer att vi ska lyssna på varandra och inte hamna i en polariserad debatt. Jag är beredd att lyfta på stenar som inte lyfts för att nå upp till en politik som är hållbar. Råkade förresten förbi en rapport av Världsnaturfonden (WWF) där man menar att det krävs snabba beslut för att rädda snöleoparden. Enligt rapporten riskerar en tredjedel av de områden där snöleoparden lever bli obeboeliga om inte den globala uppvärmningen begränsas. Ett varme klimat riskerar att höja trädgränsens, vilket i sin tur får bönder att odla sina grödor på högre höjder som gör att snöleoparden trängs in i allt mindre områden. Vidtas inte åtgärder riskerar snöleoparden att dö ut,varnar WWF. Idag beräknar beräknas det finnas omkring 4 000 snöleoparder, men antalet minskar till följd av krympande habitat,tjuvjakt och konflikter med människor. Var femte snöleopard beräknas ha försvunnit de senaste 16 åren. Detta har jag tidigare bloggat om. Och vi saknar inte utmaningar. De koldioxidutsläpp som är boven i detta drama har uppmärksammats på flera håll.Trots detta lyser ändå de riktigt skarpa förslagen med sin frånvaro. Går vi till vårt partis historia så var det redan när Kristdemokraterna bildades i mitten på 1960-talet var miljön en av de viktigaste frågorna, vilket föranledde hånfulla kommentarer från ledarsidor som kallade dåvarande KDS för ”luft- och vattenpartiet”. Det mesta av det miljöengagemang som fanns i partipolitiken under 60- och 70-talet och början på 80-talet fanns på den borgerliga planhalvan. Men vänstersidan de senaste decennierna allt mer tagit över miljödiskussionen. Detta bör vara en anledning till självkritik. Vi behöver fatta kloka beslut. Det avgörande arbetet gör vi, du och jag i klimatarbetet men det behövs också en politisk uppslutning i dessa frågor - som i mångt och mycket är en ödesfråga för vår planet.I debatten gäller det att se till den vetenskapliga evidensen som bygger på forskning - självklart ska man vara lyhörd till samtliga fakta som presenterats. En faktor man bör titta på är vilka artiklar som publicerats i vetenskapliga magasin - tittar man på dom artiklar som publicerats är det förvånande få av dessa "kritiker" som fått sina artiklar publicerade. I sammanhanget så kan det diskuteras hur man ska se på vetenskap.Vetenskapsteori och forskningsmetodik är ett svårartat ämne som kräver mycket och är omfattande så jag ska inte gå in i detta djupare men några principer bör nämnas som speglar mitt förhållande till vetenskap.För det första, alla vetenskapliga teorier, kräver att man förnyar sin kunskapsbank. Forskning och vetenskap utgör källan till förnyad kunskap. Vetenskap kan sägas vara all studie av systematisk kunskap. Mer strikt definierad ska vetenskap förutsätta användandet av vetenskaplig metod. Vetenskap kan i vid bemärkelse sägas vara varje användning av vetenskaplig metod. Hur denna ska användas finns det många åsikter om. Många filosofier har funderat på saken och haft olika åsikter genom historien. Ett vanligt sätt att definiera forskning är att kort och gott säga: ”forskning är sökande efter ny kunskap”. Men det gör vi alla ständigt och med denna vida definition är ju alla forskare! En bättre definition som särskiljer vetenskaplig forskning från det vardagliga kunskapssökandet är att vetenskaplig forskning innebär problemlösning och därmed ny kunskap genom ett kontrollerat och systematiskt kunskapssökande. Det finns också problem med olika slags miljöbilar som så mycket annan teknik. Det är därför det är så viktigt att ha en ny fordonsflotta, ta bara ett exempel ifrån vissa elbilssorter som är miljöfarliga, men det är också miljöfarligt med äldre bilar. Det är b la därför det är viktigt med en hög skrotningspremie. Klimatförändring, brist på sötvatten, avverkning av urskogar,ökenutbredning och kärnkraftens avfall är exempel på miljöproblem som hotar människans överlevnad. Problemen hänger samman, både med varandra och med fattigdom, och ytterst leder till människors ofrihet och orättvisor mellan generationer eller människor i olika delar av världen.Många människor lever i svår fattigdom pågrund av att naturresurserna tär för hårt för att överleva.Det är också de långsiktiga försörjningsmöjligheterna som undergrävs i takt med att jorden överbrukas,vattnet förorenas och skogen bränns ned. Fortfarande är det vi i den rikavärlden som konsumerar stora mängder energi och råvaror, producerar sopor och förorenar luften. Den rikaste femtedelen av världens befolkning förbrukar 80 procent av resurserna. Sedan 1950-talet har koldioxidutsläppen ökat fyra gånger och en växande anledning till luftföroreningarna är transporterna. När det kommer till klimatdiskussionen så är den mångfacetterad.En naturlig växthuseffekt har så gott som alltid funnits på jorden, tack vare naturligt förekommande vattenånga och koldioxid i atmosfären. Den naturliga växthuseffekten har också varierat genom tiderna. Med den förstärkta växthuseffekten menas idag en ökning i växthuseffekten som är utöver naturliga variationer. Växthuseffektens förstärkning beror på utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser som ger ändringar i atmosfärens sammansättning. De klimatförändringar som det resulterar i uppstår när klimatsystemet strävar efter att återskapa strålningsbalansen. Den kanske mest omtalade förändringen är att det blir varmare vid jordens yta. Klimatets förändring vid en förstärkt växthuseffekt är dock komplex och omfattar flera aspekter av klimatsystemet. För mer ingående läsning rekommenderar jag meteorologen Markku Rummukainens forskning på växthuseffekten.

Lägre torskvoter i Östersjön

Torsken blev den hårdaste nöten att knäcka när EU:s jordbruks-och finansministrar förhandlade fram kvoter för nästa år. EU-kommisionären Karmenu Vella uppger i ett uttalande att förhandlingarna var tuffa men produktiva. Den mest komplicerade frågan rörde torsken, där ett beslut om minskade kvoter med 20 procent för hela Östersjön skulle fattas.Vella uppger att han är orolig över att torskbeståndet i västra Östersjön, men alla åtminstone kunde enas kring att beståndet är överfiskat. Vella ställer sig optimistisk till ett återhämtande. Miljöorganisationen Greenpeace har dock motsatt åsikt, och uppger att de nya kvoterna i västra beståndet ligger på 63 procent över forskarnas rekommendationer.Det kommer bli intressant att följa utvecklingen.

Klimathot riskerar utrota snöleopard

Det krav snabba internationella åtgärder för att rädda snöleoparden, skriver världsnaturfonden (WWF) i en ny rapport. Enligt rapporten riskerar en tredjedel av de områden där snöleoparden i dag lever bli obeboeliga om inte den globala uppvärmningen begränsas. Ett varmare klimat riskerar att höja trädgränsen, viilket i sin tur får bönder att odla sina grödor på högre höjder, som gör att snöleoparden trängs in i allt mindre områden. Vidtas inte åtgärder riskerar snöleoparden att dö ut, varnar WWF. I dag beräknas omkring 4000 snöleoparder finnas i det vilda, men antalet minskar till följd av krympande habitat, tjuvjakt och konflikter med människor. Var femte snöleopard beräknas ha försvunnit den senaste 16 åren.

Polariserat klimatmöte

Om några veckor, 30 november till 11 december 2015, möts världens länder i Paris och Frankrike för att på första gången på över 20 år enas om ett nytt globalt klimatavtal.Mötet sker inom ramen för FN:s klimatkonvention, UNFCCC. Avtalet bygger på att frivilliga minskningar av växthusutsläppen. Fram till 23 oktober har 154 av 196 länder lämnat sina åtaganden,inklusive alla de stora utsläppsjättarna, Kina, USA och EU, Indien, Ryssland och Japan - en utveckling som är oroande. Många stötestenar kommer att finnas kvar under FN:s klimattoppmöte i Paris. Det står klart sedan polariseringen ökat när länderna möttes i Bonn på den sista förhandlingsrundan inför Paris. Fredagen var sista mötet som ska bilda stommen när länderna i Paris ska enas om ett klimatavtal. Texten var kort och såg inte särskilt kontroversiell ut - med formuleringar som de flesta antogs kunna vara nöjda med. Men så blev inte fallet.Många bitar, exempelvis finansieringen av klimatstöd till u-länderna, och hur rapporteringen och verfieringen av ländernas växthusgasutsläpp ska gå till,är olösta och kommer att finnas kvar på bordet i Paris. Klyftan mellan i-länder och u-länder kvarstår, och har om möjligt blivit lite djupare i Bonn. De rika länderna har lovat att ge 100 miljarder dollar i årliga klimatstöd till u-länderna men hur pengarna ska användas och om de ska komma från det vanliga biståndet eller från privata källor är olöst. Nästan alla länder har nu lämnat in sina frivilliga åtaganden och angett hur mycket de avser att minska sina växtgasutlsäpp de kommande åren. Löftena är inte tillräckliga för att hejda temperaturökningen, men som ses som ett steg på vägen mot ytterligare åtaganden i en nära framtid. Många trodde att detta skulle göra vägen mot ett avtal relativt lätt,men istället har konflikterna alltså bestått - nu återstår det för omvärlden att agera. Det finns mycket att bevaka inom detta område - därför kommer jag att fokusera på detta i ett antal blogginlägg.