Du har miljoner syskon

Välfärd. Det är få ord som är lika viktiga. Och samtidigt få ord som är mer nationalistiska, och exkluderande eller fungerar mer konserverande. För det handlar nästan alltid om vår egen välfärd och våra egna fina system. Sällan talar man i välfärdsdiskussionen om hur människor utanför Sveriges gränser ska få det bättre genom våra beslut. De som finns utanför behandlas snarare som ett hot mot vår välfärd. Trots att vi lever i en alltmer globaliserad värld, så är det uppenbart att vårt kraftfullt omhuldande välfärdsbegrepp alltjämt är bundet till nationalstatens snäva ram. Begreppet förstärker ofta det ”vi och dom”-tänkande som vi odlat – och som behöver brytas för att släppa fram rättvisan. Rätten till liv är den fundamentala rättigheten. Det handlar naturligtvis om rätten att inte dödas, men inte bara. Rätten till liv och överlevnad handlar också om möjligheten att leva ett värdigt liv. Att se till att alla har denna möjlighet är allas vår uppgift. Och det är det inte vår moraliska skyldighet, vi som är lyckligt lottade och oförtjänt fötts in i en situation med välstånd och respekt för mänskliga rättigheter, att säkerställa att också andra får möjlighet till detta? Ökar inte den moraliska ansvaret för att bistå med hjälp för att upprätthålla mänskliga rättigheter med våra större resurser? Svaret är ja på båda frågorna. Begreppet syskonskap kan hjälpa oss att förstå ett slitet men viktigt, ord - solidaritet. Syskonskapsprincipen innebär att vi bör betrakta alla medmänniskor som våra syskon i någon mening. På samma sätt som vi inte kan avsäga oss vårt syskonskap med våra biologiska syskon, kan vi inte avsäga oss ansvaret för våra medmänniskor,oavsett geografiskt eller kulturellt avstånd. Vi kan därför inte vila innan alla kan leva fria från krig, förtryck och svält. Om denna tanke skulle lyckas få fäste i den svenska politiken skulle det naturligtvis innebära en revolution - inte minst för hur vi tänker kring välfärd. Men idag är det uppenbart att det går en moralisk spärrlinje vid nationsgränsen. Inom nationen betraktas det som självklart att försöka garantera ett visst mått av välfärd till alla medborgare. Utanför Sverige går det bra att genom biståndsneddragningar medverka till nedskärningar i sjukvård och skolor som kanske ännu inte ens existerar. Visst,det är självklart att närhet spelar roll,att politikerna i en kommun har ett särskilt ansvar för att invånarna i den kommunen och politikerna i Sverige har ett särskilt ansvar för dem som bor här. Men det befriar inte från ansvar för andra, och det faktum att miljarder lever i fattigdom visar att det inte finns något försvar för våra prioriteringar. Vid EU-gränsen blir det ännu sämre än vid nationsgränsen. Då är det okej att hävda frihandel men ändå behålla orättfärdiga tullar på produkter som med framgång produceras i Syd. Därmed hindras fattiga länder från att sälja på våra marknader och berövar dem inkomster- Det är okej med jordbrukssubventioner som bidrar till att jordbrukaren i Syd blir utkonkurrerad på sin hemmamarknad av svenska, franska och italienska bönder. Inte för att de europeiska jordbruksprodukterna är lönsamma att exportera, utan för att de får så mycket exportstöd att de kan säljas till dumpade priser i fattiga länder och slå sönder jordbruket där. Istället för att ta ansvar administrerar alltså vi medvetet ett system som har motsatt effekt. Det finns en illavarslande utveckling där bistånd sätts på undantag. Vårt snäva synsätt leder också till andra konkreta resultat. Till exempel att resurser till projekt för att bekämpa fattigdomen hamnar längst ner på prioriteringslistan. Hur ska man annars förklara att de egna löftena om kapital till FN:s fond för att stoppa aidsepidemin kan negligeras av rika länder i väst ? Eller hur det tycks omöjligt att infria de utställda löftena om bistånd till Afghanistan? Och det gäller alltså egna utställda löften, som inte ligger på en särskilt hög ambitionsnivå till att börja med. För det är inte direkt så att det flödar biståndsmedel i världen - nivåerna är fortsatt skamligt låga trots löften att om att höja dem. Extremt få länder klarar sig över "skammens gräns" på 0,7 procent bistånd av bruttonationalinkomsten. Det satsas 1 000 miljarder (enligt siffror från 2004, Daniels anmn) på militär rustning, 300 miljarder dollar på jordbrukssubventioner ocvh bara 60 miljarder dollar på bistånd. Någon som är förvånad över att världen ser ut som den gör? Som ytterligare en jämförelse kan sägas att EU:s regionalstöd till Spanien under lång tid varit lika stor som hälften av världens totala bistånd! Tänk om vi kunde få en "blank check" till demokratiuppbyggnad ich fattigdomsbekämpning och inte bara till bomber. Detta innebär dock inte att vi samtidigt måste sträva efter att göra biståndet så effektivt som möjligt eller hävda nolltolerans mot korruption. Risk för korruption i biståndssammanhang är tyvärr ofta hgög eftersom det ofta handlar om att få pengar, inte sällan utan lätt mätbar motprestation. Även om Sverige har ett högre bistånd än de flesta (dock otillräckligt, bara strax över "skammens gräns") så ligger vi ofta farligt nära att prioritera bort den globala utvecklingen. Ett exempel: om sjukvården inte fungerar effektivt så höjs rös röster för att effektivisera.Men om inte biståndet alltid fungerar effektivt så höjs röster att det ska bort. Den nationalistiska synen på ansvar för varandra är självklart en orsak till dessa felprioriteringar och svårighet att gå från ord till handling.Men säkert spelar det också roll att det inte finns särskilt många som utkräver ansvar mot dessa svek. Global utveckling är normalt ingen av de störst valfrågorna, och de som påverkas av dessa beslut för det första inte väljare i de länder som sviker, och för det andra har fullt upp med att försöka överleva. Därför måste vi tillverka mekanismer som kontrollerar och hindrar oss själva från löftessvek gentemot de fattiga, liksom från att driva en politik som är kontraproduktiv när det handlar om global utveckling. Vi m¨åste surra oss vid masten när lockropen hörs som sjunger om omprioriteringar från pengar för global utveckling till ökad medelklasskonsumtion under ett valår. Det finns positiva embryon till sådant tänkande idag - inte minst i propositionen om global utveckling som antogs 2003 och som innebär att den globala utvecklingspolitiken ska finnas med som en integrerad del när all politik planeras och genomförs. Men tyvärr saknas ordentliga tänder till detta. Det finns anledning att försätta bevaka denna utveckling.