Migrationspolitiken utmanar oss

Jag ska fortsätta att blogga om migrationspolitiken som jag tidigare gjort. Efter migrationsöverenskommelsen som slöts med Miljöpartiet efter Sverigedemokraternas inträde 2010 medförde en liberalisering av invandringspolitiken: villkoren för att stanna om omständigheterna var ömmande lättades upp. Samtidigt hade Alliansen precis överfört försörjningskrav för vissa anhöriginvandrare. Efter lagändringen om särskilt ömmande omständigheter ökade antalet barn som fick uppehållstillstånd med denna grund enligt Migrationsverkets statistik. Då vet vi att inte hur många som aldrig ansökte om uppehållstillstånd för att de inte uppfyllde försörjningskravet. Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet har sedan dess aviserat små förändringar i integrationspolitiken – bland annat vill mitt eget parti sänka etableringsersättningen och M vill sänka kostnaderna för ensamkommande barn. Men framför allt har de aviserat en ny invandringspolitik som ska minska invandringen genom tillfälliga uppehållstillstånd och ökade krav för anhöriginvandring. Invandringspolitik handlar om vilka som får stanna. Integrationspolitik handlar om hur de som fått uppehållstillstånd får och hårdare krav i samhället och få jobb. De tre partierna vill inte låtsas om att deras migrationspolitik sänker invandringen,utan istället att förslagen handlar mer om integrationspolitik – vilket inte stämmer. Tyvärr har utvecklingen gått åt motsatt håll. Jag kommer fortsätta att blogga på ämnet, men nu tänker jag fira påsk.