Sverige - vårt land i mångfald?

Tillbringade gårdagskvällen/eftermiddagen på Råslätt. Ett område som består av många kulturer, ett omårde i mångfald.Vi knackade dörr och grilalde korv. Maria Larsson tylade när hon i helgen besökte sitt hemlän. Många tog för sig av vårt material och vi kom in på en hel del intressanta samtal. B la om den svenska integrationspolitiken.Tänkte därför ägna detta blogginlägg lite åt det.

I en debatt i Sveriges radio Jönköping mellan riksdagskandiaten Juan Fonseca (kd) och kommunalrådet Peter Persson (s) stod integrationspolitiken i fokus för en tid sedan. Persson förde fram Jönköping i debatten. Här är arbetslösheten låg. Här är det bra tillväxt.

Visst har Persson rätt.Jönköping är en populär kommun. Allt fler människor flyttar hit och företag etableras och utvecklas. Jönköping är en av de 10 största kommunerna i landet och har en god utveckling, både ekonomiskt och befolkningsmässigt.

Men visst finns det fortfarande områden som rör integrationen som inte har lyckats,så även i Jönköping. Många människor upplever idag ett stort utanförskap,så också i vår kommun. Det är inte acceptabelt!

Vi kristdemokrater vill att Jönköping ska vara en stad där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter.

Jönköping ska vara en kommun som med glädje tar emot andra människor. Oavsett varför de kommer till Jönköping ska de välkomnas och erbjudas goda möjligheter till ett gott liv.
Men det är inte främst i Jönköping som svårigheterna att ta sig ur ett utanförskap märks. Svårigheterna att ta sig ur ett utanförskap utanförskap, är bland det mest kännetecknande för Sveriges storstäder.Detta har persson svårt att diskutera.

De allt mer cementerade skillnaderna i levnadsvillkor följer till stor del etniska linjer, men också bostadsområdenas gränser. Koncentrationen av arbetslöshet och utanförskap förstärker de hinder som människor upplever när de vill utbilda sig, skaffa jobb och utveckla sin livssituation. Många av dessa hinder ligger djupt rotade i det moderna svenska välfärdssamhället, långt bortom miljonprogramsområdena, som ett resultat av det långa, närmast obrutna socialdemokratiska maktinnehavet. Regerandet har reducerats till förvaltande av en samhällsordning där föreställningar om "vi" och "dom" är bärande element. Den socialdemokratiska integrationspolitiken kan inte beskrivas som något annat än ett monumentalt misslyckande.

Att Sveriges storstäder saknar en verkligt sjudande mångfald och pluralistisk atmosfär,handlar inte om deras relativa litenhet, utan om att mer eller mindre synliga försvarsmurar har rests runt traditionella svenska institutioner och företeelser. De som vill engagera sig och åstadkomma samhällelig förändring tvingas in i befintliga organisatoriska mönster med djupa och starka rötter. Den svenska samhällsapparaten under socialdemokratin har en otillräcklig förmåga att värdera och släppa in det annorlunda.

Trots att kulturer lever sida vid sida, förblir storstädernas ekonomiska, sociala och kulturella centrum och etablissemang i stort sett vad de varit. Det nya fortsätter att betraktas som en kuriositet och som något främmande i "den svenska modellen".Det finns uppenbara strukturer som gynnar de som "tagit sig in i systemet", bland annat regelverket på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden. Men utanförskapet upprätthålls också mer subtilt av den integrationsindustri som lever av att det finns ett fortsatt behov av ett omhändertagande av grupper av befolkningen.