Rapport slår hål på myter om tiggare

En ny studie slår hål på myter om de Rumänska tiggarna. Tiggarna i Skandinavien är mycket fattiga.Rumänska tiggare i Stockholm, Oslo och Köpenhamn är mycket fattiga, och ingen annan tjänar på vad de samlar in. I Stockholm drar de in minst pengar och sover oftare utomhus, visar en stor studie. Jag tror att vi gör klokt i en översyn av hur situationen faktiskt ser ut för tiggarna innan vi drar alltför stora slutsatser. Tigger hör ofta samman med hemlöshet- och akut hemlösa EU/EES-medborgare samt tredjelandsmedborgare har blivit allt mer synliga i landet under de senaste åren. En del av dem tillbringar större delen av sin tid i det offentliga rummet, och försörjer sig bl.a. genom tiggeri, medan andra är mer osynliga i sitt sökande efter försörjning. Det handlar främst om personer som uppehåller sig i Sverige och söker försörjning inom ramen för EU:s fria rörlighet. Den ekonomiska krisen inom EU är givetvis en av orsakerna till att fler människor ser sig tvungna att bege sig ifrån sina hemländer för att söka sin försörjning. Många människor anser att det är bättre att komma till exempelvis Sverige och tigga än att vara i sina hemländer, på grund av att de lever i extrem fattigdom, social exkludering och diskriminering i hemländerna. Det är ganska vanligt förekommande att de personer som försörjer sig genom att tigga i offentliga miljöer reser tillsammans i grupper. Det är en förklaring till att de också bosätter sig tillsammans i t.ex. skogspartier utanför bebyggelsen i bilar, tält, husvagnar och dylikt. Lagstiftningen säger att EU-medborgare och deras familjemedlemmar som inte är ekonomiskt aktiva har rätt att uppehålla sig i Sverige i tre månader som turister och de har då normalt sett inte rätt till annat bistånd än i akuta nödsituationer. Enligt socialtjänstlagen har kommunen en skyldighet att pröva en ansökan om bistånd från den som vistas i kommunen. Rätt till ekonomiskt bistånd gäller alla, om behovet inte kan tillgodoses på annat sätt. För den som tillfälligt vistas i Sverige, kan emellertid biståndet avse akut hjälp och pengar till en resa hem. Det tycks dock som att det är få av de utländska tiggarna som vänder sig till socialtjänsten för att be om hjälp. Det beror troligen på att dessa personer många gånger är medvetna om att de inte har rätt till bistånd. Det kan också handla om att de är skeptiska till myndigheter efter att ha blivit utsatta för diskriminering i sina hemländer. Det finns exempel på kommuner i landet som har valt att gå längre än vad lagen ålägger dem att göra. Exempelvis har Stockholm och Göteborg öppnat upp både olika dagverksamheter, rådgivningsverksamheter samt härbärgen särskilt inriktade på denna grupp. Hemlöshetssamordnarens uppgift är att ge kommunerna stöd i deras arbete med att motverka hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden, ge kommunerna stöd i att skapa långsiktiga och hållbara strukturer och fungerande rutiner i arbetet, samt att särskilt uppmärksamma det vräkningsförebyggande arbetet. Ett särskilt fokus läggs på familjer med barn som riskerar att vräkas. Hemlöshetssamordnarens arbete för att stödja kommunerna har varit framgångsrikt. Samordnaren har besökt ett stort antal kommuner i hela landet. På de flesta kommunbesök har representanter från den politiska ledningen, tjänstemän från socialförvaltningen, från stadsbyggnadssidan och kommunala bostadsbolag medverkat. Cirka ett år efter första besöket gör hemlöshetssamordnaren ett återbesök för att följa upp arbetet i kommunerna. Sammanfattningen av de återbesök som har genomförts än så länge är att de flesta kommuner verkligen har lyft upp frågan och bland annat tagit fram strategier för hur arbetet ska gå till. Det är dessa utmaningar vi står inför.