Säg nej till Lukasjenkos vapen

Foto:Amnesty International

På ett toppmöte den 24 mars diskuterade EU:s ledare riktade sanktioner, t ex reserestriktioner eller frysning av tillgångar ,mot den vitryska regeringen.En annan typ av sanktion som lyftes upp då europaparlamentet diskuterade frågan,är ett stopp för all vapenimport ifrån Vitryssland.

Sverige profilerar sig i internationella sammanhang som en förespråkare av demokrati och mänskliga rättigheter. Samtidigt ger man ett omfattande finansiellt stöd till Vitrysslands diktatoriska regim. Vissa undersökningar talar om att svenska skattebetalare har bidragit mer till president Lukasjenkos förtryck än till demokratifrämjande insatser i Vitryssland.

Vitryssland kallas för "Europas sista diktatur. Situationen för de mänskliga rättigheterna har stadigt förvärrats sedan Lukasjenko blev president 1994. Regimkritiska politiker och journalister har försvunnit,oberoende press och regimkritiska och enskilda organisationer förföljs och hindras verka, poltiska val präglas av fusk och manipulation.

Sveriges förra utrikesminister Anna Lindh karaktäriserade i juni 2002 det vitryska styret som "en fruktansvärd förtryckarregim".

Sveriges regering brukar framhålla vikten av en helhetssyn i utrikespolitiken. I regeringens skrivelse "Mänskliga rättigheter i svernsk utrikespolitik" från 2003 ,undertecknad av statminister Göran Persson och vår förre utrikesminister Laila Freivalds,står bland annat att läsa följande: "Värnandet av de mänskliga rättigheterna är en prioritet inom svensk utrikespolitik, och skall påverka och genomsyra alla dess delar,inklusive utvecklingsarbetet,migrationspolitiken,säkerhetspolitken och handlingspolitiken".

I decemeber 2003 antog riksdagen en proposition om Sveriges politik för global utveckling. Också här betonas helhetssynen,bland annat i följande formulering "Det Sverige säger och gör i ett sammanhang måste stämma med svenskt agerande i ett annat." Den svenska politiken skall därvid "främja och präglas av respekt för de mänskliga rättigheterna,demokrati och samhällsstyrning".

I fallet Vitryssland borde detta innebära att en aktiv och konsekvent politik med tydliga åtgärder för att främja demokrati och mänskliga rättigheter förs. Det borde därmed också innebära att varje slags stöd till den nuvarande regimen och dess förtryck är uteslutet. Om man undersöker hur Sverige agerar i praktiken slås man dock med häpnad. Jämte kritisk uttalanden om bristande respekt för mänskliga rättigheter och vackra ord om den inhemska demokratirörelsens betydelse döljer sig ett agerande i rakt motsatt riktning: Via en omfattande vapenimport från Vitryssland finansierar Sverige i själva verket president Lukasjenkos förtryck i högre grad än än man stöder landets demokratirörelse.

Sedan 1996 ,året då Lukasjenkos diktatoriska attityder började märkas på allvar, har Sverige varit en villig köpare av högteknologisk krigsmaterial ifrån den vitryska staten. Det är huvudsakligen olika slags lasersikten som i stor kvantiteter köpts in från den vitryska staten. Det senaste kontraktet slöts 2003 och gäller 2050 lasersikten som just nu levereras till Sverige. Värdet av affären har inte offentliggjorts. Enligt vissa källor uppgår dock den totala handeln till minst 90 miljoner kronor under tidsperioden 1996-2003.

Under samma period har Sverige genom biståndsorganet Sida förmedlat ungefär 60 miljoner kronor till demokratifrämjande insatser i Vitryssland. I praktiken har alltså mer pengar gått till den förtryckande regimen än till de krafter som verkar för demokrati och mänskliga rättigheter. Därigenom framstår regeringens utfästelser om en sammanhållen utrikespolitik med fokus på mänskliga rättigheter som rent hyckleri.

Försvarets materielverk skyltar inte gärna med sina affärer med Vitryssland. Dess vitryska handelspartner, det statliga företaget Belomo, stoltserar dock med sina leveranser till det svenska försvaret. Och Vitrysslands ambassadör i Sverige, Aleg Jermalovitj, konstaterade nyligen belåtet i en intervju att den vitryska högteknologiska krigsmaterielindustrin håller på att slå igenom på den svenska marknaden.

Förklaringen till den vitryska stoltheten är enkel: Sverige har ett gott anseende internationellt, och räknas dessutom som ett teknologiskt välutvecklat land. Varje ny order innebär därför en fjäder i hatten för det statsägda Belomo och den vitryska krigsmaterielindustrin. Samtidigt kan Lukasjenkos regim dra både ekonomisk och politisk nytta av handeln, som därmed i förlängningen får ännu allvarligare konsekvenser.

Exporten till Sverige är nämligen viktig politiskt, inte minst för att den skänker legitimitet åt den vitryska vapenhandeln och på så vis bättrar på det urusla rykte som denna har åsamkat Vitryssland internationellt. Siemon Wezeman, forskare på fredsforskningsinstitutet Sipri, beskrev hösten 2001 Vitryssland som ett av världens mest hemlighetsfulla och ansvarslösa länder när det gäller vapenhandel. Han gjorde det bland annat mot bakgrund av uppgifter om att Vitryssland hade sålt krigsmateriel till Irak, i strid mot FN:s vapenembargo. På listan över länder som på senare år köpt vitrysk krigsmateriel återfinns utöver Sverige länder som Nordkorea, Iran, Sudan och Angola. Rapporter har också gjort gällande att flera terroristgrupper försetts med vapen från Vitryssland.

Genom att i stor skala sälja krigsmateriel till stater och organisationer som de flesta andra inte vill bedriva handel med har Vitryssland blivit en av världens största vapenexportörer. Detta har i sin tur lett till en stor skandal i den vitryska inrikespolitiken. När oppositionspolitiker hösten 2001 ville veta vart förtjänsten från den lukrativa vapenhandeln hade tagit vägen medgav Vitrysslands finansminister offentligt att denna placerats i en speciell fond, utanför statsbudgeten. Han vägrade dock avslöja några fler detaljer om fonden. President Lukasjenko själv har undvikit ämnet genom att hänvisa till sekretess. De som drivit frågan vidare och krävt öppna besked om hur pengarna använts har utsatts för återkommande trakasserier från regimens sida, men alltjämt inte fått svar på sina frågor.

Huruvida svenska pengar också har hamnat i den speciella fonden är svårt att veta. Det vore i och för sig inte förvånande, då man knappast kan förvänta sig något lagenligt beteende från en regim som under flera år utmärkt sig just genom sitt totala förakt för de grundläggande principer som kännetecknar ett fungerande rättssamhälle.
Genom att gynna den statliga vitryska krigsmaterielindustrin medverkar Sverige till att befästa president Lukasjenkos maktposition. Det är moraliskt förkastligt, och visar samtidigt att Sveriges lagstiftning är otillräcklig och inkonsekvent.

Den svenska krigsmaterielexporten inramas av ett antal etiska riktlinjer som bland annat innebär att Vitryssland inte får köpa svenska vapen, men när det gäller det svenska försvarets krigsmaterielimport finns det inga etiska regler överhuvudtaget.
Därmed kan svenska försvarsmyndigheter med sina omfattande beställningar fortsätta främja en av världens värsta förtryckarregimer, samtidigt som Sveriges regering säger sig ta avstånd från densamma. Dubbelmoralen i detta agerande är uppenbar.